Vänsterns ökenvandring i frågan om Libyen – del III

Detta är den tredje och avslutande artikeln om varför den s k vänstern hamnade så fel i frågan om Libyen.

Utgångspunkten för vår avslutande artikel är en text från en grupp på åtta personer. Dessa individers politiska hemvist återfinns i för allmänheten okända organisationer. I normala fall skulle Arbetarpartiet inte ta notis om ”de åttas” upprop. Men deras text berör revolutionen och inbördeskriget i Libyen. Och de frågor som ställdes i samband med händelserna i Libyen har, enligt Arbetarpartiet, ritat om den politiska kartan inom ”vänstern”. Det är mot denna bakgrund som Arbetarpartiet, i utbildningssyfte, har skrivit ett svar till de åttas upprop (hur betydelselös handlingen att publicera detta upprop än var).

Frågor ställdes, i samband med rebellernas kamp mot diktatorn Khadaffi, som var av en djupare politisk och ideologisk art. För riksdagspartier som S och V utgjorde Västmakternas inblandning inga problem alls. För dessa opportunister var detta bara ”business as usual”. För Arbetarpartiet krävde situationen en djupare analys. Och vår analys ledde till att vi tog otvetydigt ställning för rebellerna och emot Khadaffi. Vårt ställningstagande för rebellerna var inte bara ett ställningstagande i form av skrivna texter eller upprop. Vi samlade även in pengar, som vi sände ned till rebellerna och som bidrog till att finansiera en liten del av det behov av sjukvård som Khadaffis övergrepp innebar. Vi upprättade även kontakter med ett sjukvårdsfack i Libyen, kontakter som vi hoppas vi kan bevara och vidareutveckla.

Detta ledde till att vi kom på kant med den s k vänstern (med undantag av främst den informativa bloggen som skrivs av Kildén-Åsman, samt några få andra). Den s k vänstern förmådde inte göra en analys av den situation i vilken revolutionen och inbördeskriget i Libyen ägde rum. Vänstern klarade inte av att se de specifika skillnaderna mellan situationen rörande Libyen 2011 å ena sidan, och situationerna rörande Afghanistan 2001 och Irak 2003 å den andra. Vänstern klarade exempelvis inte av att inse att Khadaffi 2011 utgjorde en uppskattad del av imperialismen (sedan tio år tillbaka) medan Irak 2003 var ett land slaget i spillror, och totalt utfryst av imperialismen, ända sedan 1990-91.

Vänstern klarade inte heller av att se de övergripande förändringarna som gjorde att händelserna i Libyen skiljde sig åt jämfört med händelserna i Irak. Dels innebar det all-arabiska upproret att Västmakterna långtifrån själva dikterade villkoren för sitt ingripande i Libyen. Dels innebar USAs nedgång som ekonomisk supermakt, samt dess militära problem i Afghanistan och Irak, att det var näst intill omöjligt för USA-ledda Nato att sända marktrupper till Libyen. Sammantaget innebar dessa faktorer att Västmakterna inte kunde kidnappa kampen mot Khadaffi från libyerna själva genom att ”ta över” striderna på marken från rebellerna. Den s k vänsterns (utanför riksdagen) oförmåga att värdera skillnaderna mellan Libyen 2011 och Irak 2003 på ett riktigt sätt innebar att ”vänstern” hamnade i en hopplöst vänstersekteristisk position när det gällde revolutionen och inbördeskriget i Libyen.

Återigen: det var mot denna bakgrund som Arbetarpartiet, i utbildningssyfte, skrev ett svar till ”de åttas” text. Skälet var att vi ville visa på vänstersekterismen i en av dess allra mest destruktiva former. Denna form kan, delvis, sammanfattas i den politiskt primitiva metoden att ta ställning genom följande ”analys”: min fiendes (USA) fiende (Khadaffi) är min vän!

Resultatet av denna sällsynt primitiva ”analysmetod” var att vänstern den 19 mars var beredd (med några få undantag) att offra Benghazis befolkning samt hela den libyska revolutionen – till förmån för Khadaffi och därmed i praktiken stödja en ytterligare förlängd nådatid för Khadaffi-familjens 42-åriga, blodsbesudlade, diktatur.   

Det var i september i 2011 som ”de åttas” publicerade sitt upprop. Det var samma i månad som vi skrev vårt svar. Nedan publicerar vi, för första gången, i tur och ordning först vårt svar till ”de åtta” sekteristernas upprop. Sedan publicerar vi de åtta vänstersekteristernas upprop. Vi ber läsaren hålla i minnet att både Arbetarpartiets svar samt ”de åttas” upprop skrevs redan under september månad 2011. Mycket har hänt sedan dess.

Arbetarpartiets svar till ”de åttas upprop”

I    En marginell grupp för fram idéer som måste bemötas

Nedan kan vi läsa ett uttalande av en grupp som saknar politisk betydelse. Men deras idéer är spridda. Vi skriver detta i polemik mot ideérna –  i studiesyfte. Motivet till detta ”upprop” är Libyen. Alla de som skrivit under detta tillhör organisationer som dömde rebellerna och befolkningen i Libyens näst största stad Benghazi till döden den 19 mars då Khadaffis stridsvagnar rullade in i denna stads förstäder. Nu förklarar dessa personer sitt oberoende, både från Khadaffi och från rebellerna. Med alldeles särskild styrka förklarar de sitt oberoende från varje verklig, i denna värld existerande, massrörelse. Istället sluter de – på ett principfast, på ett t o m kompromisslöst principfast, sätt  – upp bakom en icke existerande, oberoende, arbetarrörelse och denna rörelses revolutionära kamp. Därför kommer dessa ”vänstermänniskor” nu att, under en tid, stödja varandra. Och detta behövs.

II   Arbetarpartiets alternativ går ut på att stödja den kämpande massrörelsen. En av ”uppropsmakarna” sa i april 2011, följande: ”vi är väl inga humanister heller”. Detta apropå att Khadaffis stridsvagnar var på väg in i Benghazi för att, enligt Khadaffi, jaga rebellerna ”från hus till hus, som råttor”. Khadaffi planerade att jämna hela Benghazi med marken. De tre månaderna av bombardemang av Misrata visar att Libyens diktator menade vad han sa. För denna ”uppropsmakare”, Annika Blomberg, var det inga problem med att Khadaffi mördade ytterligare tusen, tiotusen eller kanske hundratusen. För henne, och de andra  ”uppropsmakarna”, var det däremot ett oförlåtligt brott av rebellerna att – även i det läge rebellerna och civilbefolkningen i Benghazi befann sig i den 19 mars – be Nato om hjälp. Detta innebar att rebellerna inte längre åtnjöt förtroende! Detta hade varit komiskt om det inte varit så tragiskt.

Arbetarpartiet har, som ett alternativ väg till detta upprop, under sommaren 2011 samlat ihop pengar till de libyska rebellerna. Vi har bidragit till finansieringen av en sändning av sjukvårdsutrustning till Nafusabergen strax söder om Tripoli. Vi har också upprättat kontakter med fackliga aktivister i Libyen.

III  Uttalandet utgör ett svar på trycket, främst från verkligheten, och delvis från oss. Uttalande nedan är delvis ett svar på de frågor som denna artikel, och andra texter, som Arbetarpartiet, Kildén-Åsman-bloggen samt, och framför allt, verkligheten har ställt till sekteristerna. Och sekteristernas svar är att de förklarar sig oberoende av verkligheten.

Det går inte att på något sätt jämföra dessa sekterister i Sverige år 2011 med de bolsjeviker (bland annat Bucharin) som intog positionen ”för ett revolutionärt krig” i Brest-Litovsk 1918. Dessa bolsjeviker var nämligen beredda att dö själva, och hade dessutom visat sig vara kapabla att leda en revolution till seger, tillsammans med Lenin i oktober 1917. Det går, av samma skäl, inte att jämföra dessa sekterister med de bolsjeviker (bland annat Trotskij) som intog positionen ”varken krig eller fred” i Brest-Litovsk 1917.

Det som däremot går att jämföra är själva oförmågan att orka med verkligheten. I vissa fall kan det vara förståeligt – som för Bucharin och Trotskij. I andra fall är det endast och allena ett uttryck för en obotlig sjukdom, kallad sekterism – en sjukdom som drabbat de som skrivit detta uttalande. Tyvärr verkar tillståndet för de drabbade vara kroniskt.

VI  Kampen är inte avgjord – nya styrkeförhållanden gör att den förs i andra former Verkligheten visade att dessa sekterister hade fel. Verkligheten – trycket från den all-arabiska revolutionen, krisen i världsekonomin samt USAs engagemang i Afghanistan och Irak – gjorde att Nato inte kunde sända in marktrupper och ”ta över” kriget i Libanon från rebellerna. Verkligheten visade att Natos ställning är svagare idag, efter Khadaffis nederlag, än då Khadaffi satt vid makten. I den verkliga världen växer det idag fram nya partier, fackföreningar och tidningar (över 40 stycken bara i Benghazi). I den verkliga världen kan man, som Arbetarpartiet, stödja fackföreningar – eftersom kampen i Libyen inte är slut men allt mer kommer att övergå till en mer traditionell kamp. Inbördeskriget går mot sitt slut – och i större delen av Libyen är det redan slut. I detta läge så vänder sig dessa, obotliga, sekterister helt enkelt BORT från verkligheten.

Detta upprop är ett avskräckande exempel på ett sekteristiskt skrik av protest mot den, nedriga, verkligheten som inte låter sig anpassas; uppropet utgör en vanmaktens protest mot de ”massor” som kämpar längst de vägar som står dem till buds. Arbetarpartiets perspektiv är att kampen för demokratiska fri- och rättigheter samt för bättre livsvillkor nu omvandlas till att föras i andra former. Det började med ett uppror, som p g a statsapparatens sammansmältning med familjen Khadaffi, måste övergå till en kombination av revolution och inbördeskrig. Nu ersätts inbördeskrigets former med en politisk och facklig kamp där framväxten av en arbetarrörelse kommer att spela en avgörande roll. Striden för att behålla gjorda erövringar, och att vinna nya segrar vad gäller en omfördelning av Libyens väldiga inkomster från landets naturtillgångar, kommer att fortsätta.

V    Hur man går över till kontrarevolutionen genom att använda revolutionära parolle. Lenins kanske mest kända paroll i samband med Första Världskriget löd ”det egna landets nederlag är det minst onda”. Detta var rent genialiskt år 1914. Men det utsatte honom, och hans politiska medkämpar, för en ohygglig isolering under en period. Sedan utvecklade sig kriget, för Ryssland, på ett sådant sätt att denna isoleringen upphörde och förbyttes till sin motsats. Parollen som visade på bolsjevikernas kompromisslösa internationalism blev en tillgång. Men när olika socialistiska grupper återupprepade denna paroll 35 år senare (1939) var det absolut vansinne. Vi ska visa vad vi menar:

 

I Ryssland strax före revolutionen i oktober 1917, försökte en ”tsaristiskt sinnad” general, marschera mot Petrograd för att krossa alla framsteg som revolutionen i februari 1917 hade inneburit, t ex när det gällde demokratiska fri- och rättigheter. Målet var att fysiskt förinta bolsjeviker, mensjeviker och socialrevolutionärer (som under Kerenskij just utsatt bolsjevikerna för en fruktansvärd förföljelse).

Trots förföljelserna tog bolsjevikerna initiativet till ett samarbete med sina förföljare och organiserade på så sätt en sorts enhetsfront mot general Kornilov och hans trupper. Kornilov representerade i sin marsch mot Petrograd just då ”nazismen” i Ryssland; den ”nazism” som i Tyskland under 30-talet krossade både socialdemokrater,  kommunister och demokratiska borgare. Trotskij sa – till de arbetare som var skeptiska till att kämpa tillsammans med ledaren för Provisoriska Regeringen Kerenskij (som ju just hade försökt krossa bolsjevikerna) mot Kornilov – följande: vi ska använda Kerenskij som stöd då vi siktar på Kornilov. Sedan ska vi ta itu med Kerenskij (citatet är inte ordagrant). Detta enhetsinitiativ mot Kornilov gav sedan bolsjevikerna en enorm respekt och bidrog stark till deras ökade styrka inom sovjeterna.

35 år senare, 1939, tänkte ett antal obotliga sekterister så här: ”Lenin sa, i samband med krigsutbrottet 1914, att det egna landets nederlag var det minst onda. Då upprepar jag, principfast, detta även 1939. Jag är protesterar emot den verklighet som förändrats genom att jag helt enkelt inte bryr mig om denna föränderliga verklighet. Den stör principerna. Detta, att återupprepa Lenins paroll från Första Världskriget utbrott, innebär att jag struntar i att arbetarklassens situation kommer att bli enormt mycket svagare om Hitler styr, exempelvis, i Storbritannien än om Churchill fortsätter att göra det. Men det bryr jag mig inte om. För jag håller på principerna.”

Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser, heter det. Vissa av de ”principfasta” upprepade Lenins paroll från Första Världskriget då Andra Världskriget bröt ut eftersom de helt enkelt inte förstod bättre. Andra gömde sin oförmåga att kämpa bakom Lenins paroll: och hemföll till pacifism. Men oavsett motiv så blev resultatet detsamma: en vägran att följa Lenins och bolsjevikernas väg och ta strid mot Kornilov (Hitler). Vissa av sekteristerna i i 30-talets England förstod inte förändringarnas betydelse. Andra skrämdes av dem. Oavsett vilket så använde de, ”principfast”, lösryckta citat av Lenin för att förråda revolutionären Lenin.

VI   Hitlers hot mot brittiska arbetare blev inte mindre för att det kom från Tyskland. Vad dessa ”principfasta” sekterister från år 1939 inte förmådde inse var följande:  bolsjevikerna valde att organisera motståndet även tillsammans med de i den Provisoriska Regeringen som hade förföljt dem bara någon månad tidigare. Detta eftersom Kornilov (Hitler) skulle ha dödat dem alla – även medlemmarna i Provisoriska Regeringen (mensjeviker, socialrevolutionärer och, stundtals, även liberala borgare) som förföljt bolsjevikerna. Bolsjevikerna klarade förföljelserna från Provisoriska Regeringen (socialrevolutionärer, mensjeviker) under Kerenskij. Men varken bolsjevikerna, mensjeviker  eller socialrevolutionärerna hade överlevt Kornilov! Därför stod inte bolsjevikerna likgiltiga till kampen mellan Kerenskijs Provisoriska Regering och den svarta, militära, kontrarevolutionen som Kornilov representerade. Tvärtom: bolsjevikerna tog ett initiativ att samarbeta med Kerenskij mot Kornilov (Hitler).

Att återupprepa Lenins paroll, det egna landet nederlag är det minst onda, 1939 innebar som sagt att inte bry sig om ifall Hitlers (Kornilovs) förtryck ersatte Churchills (Kerenskijs). Här kommer poängen: skulle bolsjevikerna ha struntat i att organisera en enhetsfront mot Kornilov, i Ryssland 1917, om Kornilov och hans trupper hade kommit från Tyskland? Nej, naturligtvis inte. Det vet vi. Eftersom 1918 kom det trupper från elva länder för att krossa Sovjetregeringen ledd av Lenin. Och sovjetregeringen, med Lenin och Trotskij i spetsen,  försvarade sig med varje till buds stående medel.

VII  Vi måste lära oss konsten att utnyttja motsättningar i motståndarnas läger. Hur betedde sig då Lenins, och bolsjevikernas, verkliga anhängare i Storbritannien före och under Andra Världskriget? En del gick in i de väpnade styrkorna. Där arbetade de politiskt för att försöka upprätta demokratiska inslag samtidigt som de slogs mot Hitlers (Kornilovs) soldater. Andra arbetade fackligt. De ställde sig inte emot en ökad produktion i alla lägen men arbetade för arbetarkontroll inom bl a krigsindustrin. Och de motsatte sig inte strejker, då sådana var nödvändiga, vilket stalinisterna gjorde. Dessa revolutionärer hade vissa framgångar. Förhållandevis stora inom krigsindustrin hemma i England. Förhållandevis små inom armén i Nordafrika. Men kampen mot Nazi-tyskland innebar att det öppnades möjligheter att ställa krav som delvis ifrågasatte ”regimen”, både inom de brittiska väpnade styrkorna och inom den brittiska krigsindustrin.

Sekteristernas hållning till rebellerna i Libyen idag påminner om sekteristernas inställning till hur de brittiska arbetarna skulle förhålla sig till mot Churchills regering 1939. Sekteristerna i England ansåg att arbetarna skulle inte kämpa mot Hitler eftersom de då skulle försvara imperialisten Churchill och det brittiska kolonialväldet.

Det spelade sedan ingen roll om den andra sidan av myntet bestod i att arbetarna, samtidigt, gjorde allt för att stärka sina positioner på arbetsplatserna och i armén. Det spelade heller ingen roll för dessa sekterister att Hitler och nazismen, som ny regim i Storbritannien, skulle ha förintat varje spår av den brittiska arbetarrörelsen – troligtvis genom massavrättningar och inrättande av koncentrationsläger – vilket skulle ha inneburit ett gigantiskt steg tillbaka för de brittiska arbetarna; för deras antal, organisationer och levnadsvillkor.

Den 19:e mars i år ansåg sekteristerna att rebellerna inte skulle utnyttja möjligheten att få stöd av Natos flyg för att bekämpa mot Khadaffi. Sekteristerna ansåg att rebellerna då satte sig i knät på USA-imperialismen, vilket diskvalificerade rebellernas kamp. Sedan spelade det ingen roll att Natos stöd förhindrade en total utplåning av rebellerna och förhindrade mord samt våldtäkter på tiotusentals civila. För sekterna spelade det ingen roll att stödet bidrog till segern över Khadaffi, och lade grunden till politisk och facklig kamp, något som varit otänkbar under 42 år. Sekteristerna brydde sig inte heller om att den segerrika striden mot Khadaffi svetsades samman de unga männen i Free Libya Armed Forces och gav dem ett ökat självförtroende, både i förhållande till det Libyska Övergångsrådet och till Nato-länderna. Alla dessa omvälvande förändringar spelade ingen roll för våra sekterister. De krävde, och de kräver än idag, att rebellerna och civilbefolkningen skulle ha låtit sig dödas och våldtas av Khadaffi (Hitler) under den principfasta parollen ”vi begär inte hjälp av Nato” (d v s en motsvarighet till parollen om att ”det egna landets nederlag är det minst onda”).

VIII  Har massrörelsen stärkts av Khadaffis fall eller försvagats? Ingen parallell är hundraprocentig. Bolsjevikerna kunde, sedan väl Kornilov var besegrad på deras initiativ, vända sig mot Kerenskij och Provisoriska Regeringen och ta över styret i Ryssland genom att stödja sig på sin majoritet i Sovjeterna – som de fick delvis av sitt initiativ att ta kamp mot Kornilov. Rebellerna har ingen Lenin, inget bolsjevikparti och inga sovjeter. Men många städer styrs av soldatråd och kvarterskommittéer och samtidigt växer det, som sagt, fram partier, fackföreningar samt tidningar på ett sätt som var otänkbart under Khadaffi (Hitler, Kornilov).

Viktiga frågor: Är den folkliga rörelsen i Libyen (någon arbetarrörelse finns inte tack vare Khadaffi) starkare eller svagare idag än under Khadaffi? Innebär rebellernas (hörsammade) begära om stöd från Nato att den folkliga rörelsen är svagare idag än för ett år sedan då Libyen styrdes av Khadaffi? Skulle facket och den brittiska arbetarklassen ha stått starkare år 1945 om Hitler segrat? Är rörelsen för demokratiska fri- och rättigheter samt för en rättvisare fördelning av Libyens naturtillgångar svagare idag än för ett år sedan, då var det fel att be Nato om hjälp. Men är rörelsen starkare, då var det rätt. Arbetarpartiet anser att allt tyder på att massrörelsen står starkare i dag än för ett år sedan.

IX  Socialismens anseende måste återupprättas i Nordafrika. Frågan om Libyen har för evigt förändrat den politiska kartan. Det finns de som hamnade fel. Och erkänt det. Det är okej. Det finns det som hamnade fel och framhärdar. Och denna ”vänstern” har försämrat socialismens möjligheter att göra insteg i hela Nordafrika och Mellanöstern. Arbetarpartiet kommer att fortsätta att samla in pengar och bredda socialismens kontaktytor. Vi kommer att samarbeta med folk från Libyen och från andra länder i Nordafrika och Mellanöstern, både i Sverige och i deras hemländer. Som en del i denna strävan kommer vi att göra både politiska och ekonomiska förberedelser för ett besök i Libyen och Egypten. Vi kommer att knyta fasta band med framväxande fackföreningar och andra viktiga organisationer som ger uttryck för befolkningens strävan efter demokratiska fri- och rättigheter, ett bättre liv vad gäller jobb och levnadsstandard.

X  Protesten mot den föränderliga verkligheten – sekteristens ständiga gissel. Nedan ser vi ett uttryck för ”skriet från sektmarken”; ett skri av protest mot att verkligheten förändras och mot att gamla paroller, exempelvis från USA:s invasioner av Irak och Afghanistan, inte går att återanvända. Nu till uppropet nedan – som redan i rubriken slår fast ett anti-internationalistiskt tonfall.

 

Arbetarpartiets Arbetsutskott

– – –          – – –          – – –          – – –          – – –          – – –          – —    —

Stöd den oberoende kampen i Nordafrika och Mellanöstern!

Nej till all inblandning från Sverige och andra länder!

Vi undertecknade välkomnar den upprorsvåg som sköljer över Nordafrika och Mellanöstern, mot korrupta diktaturer och mot konsekvenserna av samarbetsavtalen med EU, IMF osv. Vi stödjer all oberoende kamp som folken i dessa länder bedriver. Vi gör det i överensstämmelse med den revolutionära arbetarrörelsens traditioner, vilket innebär att vi gör följande ställningstaganden:

• Vi tar kategoriskt avstånd från all militär, politisk och ekonomisk inblandning i de pågående upproren och revolutionära processerna. Oavsett om det sker in namn av FN, EU eller enskilda länder. Vi uttalar oss för folkens fulla rätt till självbestämmande gentemot imperialismen.

• Vi tar kategoriskt avstånd från bombningar av Libyen under NATO:s ledning och från deras hycklande propaganda för att deras agerande drivs av humanitära och demokratiska ideal.

• Vi tar kategoriskt avstånd från den svenska regeringens och så gott som samtliga riksdagspartiers, inklusive socialdemokraternas och vänsterpartiets, beslut om det svenska militära deltagandet i angreppen mot Libyen, liksom från den militära närvaron i Afghanistan.

• Vi har inget förtroende för de ledarskap i Nordafrika och Mellanöstern som agerar i samförstånd med de imperialistiska makterna och oftast inte är någonting annat än imperialismens marionetter. I Libyen innebär det att vi har tagit avstånd från Khadaffi och hans överenskommelser med imperialismen och det innebär nu att vi tar avstånd från de ledarskap i det Nationella Övergångsrådet (TNC) och i dess militära gren (National Liberation Army/Free Libya Armed Forces) som upprätthåller ett nära samarbete med NATO och de imperialistiska makterna.

• Vårt stöd till den världsrevolutionära processen, som upproren i Nordafrika och Mellanöstern är en del av, går alltså inte via den svenska regeringen, NATO eller lokala ledarskap uppknutna till imperialismen, utan grundar sig på arbetarklassens oberoende och en beredskap till antiimperialistiska

enhetsfronter. Det gäller nu att utifrån den revolutionära arbetarrörelsens tidigare lärdomar (som vi försökt uttrycka i detta upprop), utarbeta handlingslinjer för ett organiserat motstånd, i solidaritet med kampen i andra länder. Som ett led i detta vill vi bygga upp ett anti-imperialistiskt block. Syftet med detta är att under en tid stärka varandra vad gäller att mobilisera motståndet mot Sveriges och imperialismens ingripanden; till stöd för den oberoende kampen i Nordafrika, Mellanöstern ochandra länder där den bryter fram. Formerna för detta utarbetar vi tillsammans på ett första möteunder oktober 2011.

Kontaktpersoner: Marcus Carlstedt, lärare, fackligt förtroendevald, Stockholm; Börje Schellin, Volvoanställd, Göteborg; Annika Blomberg, vik.lärare, Knegarkampanjen, Kiruna. Övriga: Jan-Erik Gustafsson, lärare, fackligt förtroendevald, Stockholm; Anders Vestman, studerande, Stockholm; Per-Erik Wentus, sjöingenjör, Göteborg/Antwerpen; Jari Söyrinki, gruvarbetare, förtrondevald Gruv12:an, Kiruna; Tommy Hjertberg, gruvarbetare, kommunfullmäktigeledamot, Knegarkampanjen, Kiruna.