Libyen och Khaddafi var länge utstött från det s.k. ”världssamfundet”. Ett av skälen var den libyska inblandning i sprängningen en jumbojet över skotska Lockerbie 1988. Men detta förändrades 2003 sedan Khaddafi först lämnat ut två misstänkta gärningsmän, sedan betalat skadestånd till de anhöriga i Lockerbie och till sist lovat att stoppa alla planer på egna kärnvapen. Samtidigt fick västerländska bolag (ENI, Statoil, Repsol, BP) rätt att exploatera oljekällor i västra Libyen. Plötsligt stod västledare på kö för att trycka tyrannens hand. Reaktionära politiker som Tony Blair, Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Silvio Berlusconi var några av dem.
År 2004 beslutade EU att häva det tolvåriga vapenembargo som FN:s säkerhetsråd infört mot Libyen. (Även om Frankrike redan under embargot hade sålt vapen till Libyen.) Beslutet knöts till behovet av ett samarbetsavtal med Libyen om stopp för ”illegal afrikansk invandring” till EU. Det viktigaste invandringsavtalet slöts mellan Italien och Libyen i augusti 2008. Khaddafi gick med på att hindra afrikanska migranter från att lämna Libyen och att återföra de som stoppats på internationellt vatten. Belöningen för detta var 5 miljarder dollar i italienska investeringar och sex patrullbåtar för att bevaka sjölederna mellan Afrika och Europa.
I all tysthet har Sveriges handel med Libyen mer än fördubblats de senaste tio åren. 2010 besökte handelsminister Ewa Björling och en svensk näringslivsdelegation Libyen. Björn Ohlsson från Rymdbolaget, ett statligt ägt företag som tillverkar satellitövervakningssystem, lovade Libyens handelsminister att det svenska övervakningssystemet skulle kunna kontrollera flyktingrörelser. Ohlssons uttalande orsakade en del upprördhet i svenska medier men Ewa Björling försökte lugna känslorna genom att säga att hon upplyst libyska myndigheter att ”svenska företag är bra på mänskliga rättigheter”.