Den revolutionära vågen i den arabiska världen har få motsvarigheter i historien. Aldrig tidigare har en proteströrelse spridit sig så snabbt – från land till land. Rörelsen har också gett inspiration till förtryckta i helt andra delar av världen. Mycket tyder på att detta är början på en ny epok där arbetare, ungdomar och bönder världen över börjar ta kamp för sina rättigheter. Och att den högeroffensiv som började med valen av Ronald Reagan och Margaret Thatcher 1979/80 nu går mot sitt slut.
Delar av Kinas oppositionella kallade förra veckan till protester i tretton större städer. Demonstranterna uppgav att protesterna utlysts tillstöd för ”Jasminrevolutionen” i Tunisien. Men slagorden som fördes fram var ”länge leve friheten; länge leve demokratin”.
I delstaten Wisconsin, USA, deltog lördag den 26 februari uppåt 70 000 ursinninga offentlig- och privatanställda i en mäktig demonstration. Hotet från nedskärningar, och ett frontalangrepp på fackföreningarnas rätt att förhandla för sina medlemmar och sluta kollektivavtal utlöste detta kamputbrott. I samband med en demonstration utanför delstatsparlamentet marscherade arbetarna in i byggnaden och ockuperade denna. Denna strid anses få en väldigt stor betydelse för andra fack runt om i USA. De strejkande amerikanarna säger själva att de inspirerats av händelseutvecklingen i … Egypten!
Snart sett varje land i arabvärlden skakas av protester. I Algeriet har återkommande lördagsprotester tvingat regeringen att häva det 19 år gamla undantagstillståndet som begränsat de demokratiska rättigheterna. I Marocko, som styrs av en kunglig familj, har protester organiserats. Också i Bahrain, som ligger på en liten ö utanför Saudiarabiens kust, har protester skakat den styrande monarkin. I landet ligger den, för USA, viktigaste flottbasen i området.
I det slutna Sudan har presidenten Bashir försökt förekomma protester genom ett löfte att inte ställa upp i nästa val, som kommer att anordnas om 4 år. I Saudiarabien har 123 kända personer, i ett upprop, uppmanat regimen till reformer uppifrån för att undvika en revolution underifrån. I grannländerna Oman och Jemen har protester genomförts. Även de strategiskt viktiga länderna Kuwait och Djibouti har skakats av protester. Kuwait är nära allierat med USA och i Djibouti finns den enda amerikanska militärbasen på hela den afrikanska kontinenten. I Kuwait krävde demonstranterna förbättrade förhållanden för gästarbetare – som utgör en majoritet av befolkningen. Jordanien, Irak, Kurdistan och Iran är andra länder som nåtts av proteströrelsen. Till och med i Nordkorea rapporteras om protester!
Kraften i de folkliga rörelserna är mäktig och inspirerande. Likt en revolutionär tsunami har protesterna svept undan såväl poliser som säkerhetstjänster. I Mubaraks Egypten hade den interna säkerhetstjänsten två miljoner anställda. Och maktpartiet NDP tre miljoner medlemmar! Diktaturen stöddes politiskt och ekonomiskt av USA. Men när de ungas protester fick stöd av en generalstrejksliknande rörelse på arbetsplatserna var diktatorns dagar räknade. Det var när arbetarklassen, organiserad i fackföreningar, lade sin tyngd bakom protesterna som Mubarak tvingades bort.
Den ekonomiska krisen 2008 markerade början på en ny epok för världsekonomin. Protesterna i arabvärlden, som till stor del utlösts av matprishöjningar, kan komma att markera början på en ny politisk epok. Den händelseutveckling vi sett sedan början av 2011 ställer, i en rad avseenden, händelseutvecklingen under 1970-talet i skuggan. Då inspirerades unga och arbetare i hela världen av den heroiska kampen i Vietnam. Men även av befrielserörelser i Algeriet, Mozambique, osv. Men dessa uppror dominerades av beväpnade gerillarörelser, med sin bas på landsbygden, och sin ideologi hämtad från Mao. Idag ligger kraften hos miljontals unga arbetare och studenter med en långt större utblick över världen – och utan vilja att kopiera systemen i Sovjet eller Kina.
På 1970-talet störtades de gamla militärregimerna av bondegerillor – efter åratal av blodiga inbördeskrig. Idag har de revolutionära rörelserna lyckats jaga bort diktatorerna. Men uppgiften att erövra verkliga demokratiska fri- och rättigheter återstår. Detta kräver att militären, som tillsammans med utländska storföretag har den verkliga makten, upplöses. Denna uppgift kräver organisering, av fackföreningar och självförsvarskommittéer, på olika nivåer i samhället. Men protesterna har bara varat i ett par månader. Och de har redan tänt hopp runt om i världen – till och med i USA och Kina.
Vi lever i en period som har förutsättningar att gå till historien som den mest omvälvande, och revolutionära epoken i historien.